Så här ligger det till.
I söndags begav jag mig iväg för att se Inception. Jag har inte kunnat sluta tänka på den sedan dess.
För det första var skådespelarinsatserna de bästa jag sett i en film sedan... Jag kan inte ens minnas en film med en bättre ensamble. Karaktärerna var så trovärdiga, och lätta att älska, att jag inte kan sluta tänka på deras levnadsöden, vad som hände efter att kameran slutat rulla. Coolare gäng får man leta efter. (Och jag erkänner att jag fick en crush på Joseph Gordon-Levitt.)
För det andra var det mer än en sci-fi rulle. Inception är en film om olycklig kärlek, omöljlig kärlek, faderskärlek och kärlek som man inte kan släppa taget om. Och jag applåderar Nolan för att den manliga huvudkaraktären inte föll hals över huvud för den unga nykomlingen i teamet. Jag tror inte att jag sett en film där det inte händer. Bonuspoäng för det.
För det tredje var actionscenerna de grymmaste jag sett. Ever. Bara att tänka på hur Arthur kickar ass i zero gravity ger mig rysningar. Bra rysningar. Och den sista timmen är bara en lång actionscen som framtida filmer i alla genrer kommer att få svårt att slå. Bilen som långsamt faller ner mot havet, slow-motion bilderna inifrån denna bil... Wow.
För det fjärde är hela grejen med extractors både hisnande och läskig. För, Incpetion visar hur sårbara vi egentligen är, hur lite kontroll vi egentligen har över vårt undermedvetna. Och slutet... Ja, jag vill inte ens tala om det.
Allt som allt tror jag att ni förstår att jag tycker Inception är en bra film. Du vet, BRA. Med de stora bokstäverna. Jag längtar verkligen tills den kommer ut på DVD, så att man verkligen fördjupa sig i den. Om och om igen.