"Du borde köööpa dig en tyrooolerhatt!"

Jepps, denna låt har varit fånge i mitt arma sinne sedan i går förmiddag. Jag och några av the crew begav oss till erhm, sköna (läs ösregniga) Helsingborg för att leka Top Model för en dag.

Well.

För det första verkade det som om Skånetrafiken hyste agg emot oss. På dit resan var det tåg - tågbuss- tåg. Helt okej. Jag kan inte klaga under omständigheterna, och vi kom dit precis som planerat.

Men hemresan... Det var verkligen Highway to Hell. Först var Pågatåget inställt. Så vi fick vänta på nästa, vilket också var det sista vi kunde ta för att komma hela vägen hem. Tre minuter innan det ska komma in på plattformen så säger de att det är... inställt. Jahapp.

Hopplösheten spred sig i mina nedkylda ben. Och min högra stortå ska vi inte ens tala om, den kunde ha använts för att kyla ner ishaven igen.

Så. In i en buss. Som höll på att köra av vägen flertalet gånger. Vi satt längst bak och höll i oss för glatta livet. Sedan fick vi byta. Till en annan buss.

Men! Detta var inte vilken buss som helst! Det var en riktig limobuss. Med lädersoffor. Man kunde i alla fall låtsas att man var lite blåblodig när man satt och jäste där.

Och sen på ett tåg. För att åka 20 minuter. Som en av mina vänner sade: Denna resan gick då inte på räls!. Ha. Ha. Ha.

Och tyrolerhatten. Den kommer nog att förfölja mig resten av dagen. Jag uppmanar er att lyssna på låten, så att jag inte lider i ensamhet. För, har du väl hört den så kommer den att förfölja dig i all evighet.

Om det är bra eller dåligt utlämnar jag för diskussion.

Min mamma är en Doctor Who-alien. No really.

Jag har precis ätit klart en fin portion spagetti bolognese när jag kommer ut i köket och ser min mamma stå lutad över pastakastrullen.

Så vänder hon sig om och...

...well, hon har stoppat in en näve spagetti i munnen som hänger och dinglar.

"Uuuuuuuh," säger hon och svänger på huvudet så att spagettin dinglar fram och tillbaka.

"Är du en Ood?" frågar jag. Hon slurpar i sig spagettin som hänger utanför munnen, och utbrister;

"Jaaaa!" Sen skrattar vi.

Ja jisses. Captainismen börjar få sina första fanatiker.

En Ood för er som inte vet hur de ser ut:

Number A

Yesterday: English teacher. Today: English student. Things can change so quickly!

Gårdagen spenderades som vikarierande lärare i Engelska i en tredjeklass. Jag känner mig alltid så gammal när jag vikarierar i låg/mellanstadieklasser. Kan ungarna inte bara sluta att kalla mig för 'fröken'?! Min bild av en fröken är en stram, medelålders kvinna med grått hår uppsatt i en knut på huvudet. Hrm!

Idag hade vi det allra sista seminariet för denna terminen. Nästa vecka är det sluttenta och så POOF. Skolan är slut för denna gången. Ett helt år har gått sedan jag började på högskolan. 60 hp har lästs. Nu har jag bara två kvar innan jag får min BA...

(Titeln får min lärare äran för: vi gick igenom några uppgifter, och hon sade den klassiska felsägningen 'number a'. Och det är faktiskt roligt. Bite me (fast bara om du inte är vampyr).)

Ashes to Ashes

Så...

Söndagen spenderades med tredje och sista säsongen av Ashes to Ashes. Åtta avsnitt, åtta timmar. Och vilken final det var!

När Life on Mars börjades sända föll jag genast för serien. Gene Hunt är nog en av de bästa karaktärer som TV någonsin sett, man kan inte låta bli att älska honom, trots att han är osympatisk, misogynist och inte räds för att ta till våld för att få som han vill.

Slutet på Life on Mars var ett slut som inte förklarade mycket, men sista avsnittet av Ashes to Ashes förklarade allt. Och det visade sig att Sam Tyler hade ett finger med i det hela. Fortfarande. Jag gillar verkligen hur manusförfattarna lyckats knyta ihop två serier som egentligen är ganska olika, till en enda stor, episk berättelse. För även om de flesta karaktärerna är med i båda serierna, och det underliggande mysteriet (poliser från framtiden som finner sig i det förflutna och försöker hitta vägen hem igen) är detsamma är serierna på något sätt fristående varandra.

Men oj vad spännande allting blev när Alex Drake, vår hjältinna i Ashes to Ashes, började gräva i Sam Tyler's liv och död... Jag var nog inte den ende som fällde ett par tårar under det sista avsnittet.

Jag uppmanar er alla att se både Life on Mars och Ashes to Ashes om ni missat det. Det är två sjuhelsikes bra serier som får en att tänka till. Det är inte bara mystik och 'tidsresande', utan även en genuint bra deckarserie, med ett nytt, spännande fall varje vecka. En annan sak som gör serien till vad den är är musiken. Varje avsnitt får en att dra på smilbanden när man hör de gamla 70- och 80-tals-klassikerna spelas. Underbart!

Och bara det faktum att Gene Hunt är med är en anledning i sig att titta. Watch out for the Cortina and Quattro!

Jag var bara tvungen...

Hittade denna fantastiskt roliga manip på SFX's hemsida, och kunde inte låta bli att lägga upp den här på bloggen. Den är en del av min plan att ta över världen med hjälp av Captainism. Om du förstår bilden så gör du, annars får du allt ta och se de tre sista avsnitten av 'nya' Doctor Who s3!

Hands off våra favoritserier!

Nu har det skett igen.

Ännu en en av mina favoritserier ska göras om för amerikansk television. Denna gången är det Being Human som ska få the US treatment.

Jag gråter lite inombords.

Kan inte de amerikanska televisionsbolagen bara låta bli serier som redan är bra? Varför måste de göras om? Tror de inte att den amerikanska publiken förstår brittisk engelska? Att de brittiska skämten går dem över huvudet? Att brittiska tvprogram innehåller ämnen som Amerika inte kan hantera?

Jag tror inte att något av det ovanstående stämmer. Och jag kan inte förstå hur en serie som, till exempel Life on Mars, kan ens komma på tanken att göras om för en amerikansk publik, när originalet är så oerhört bra! Och det amerikanske resultatet? Well... Jag finns med huvudet nedgrävt i en närliggande sandlåda för att undslippa tortyren. De sista tio minuterna av den serien är smärtsamma. (Om ni inte tror mig, kolla på tuben. Men jag har varnat dig. *suck*)

Och jag tror inte heller att de amerikanska manusförfattarna saknar inspiration, som jag vet vissa säger när det görs remakes.

Men att ta ett koncept som redan vunnit, vars framgång på många sätt ligger i just dess Britishness, och göra om den exakt likadant, save for skådespelarnas nationalitet och inspelningsplatsen... Jag kan bara inte förstå det.

Being Human i USA ska dock inte bli en renodlad kopia av den brittiska versionen. För att göra om serien till amerikansk TV har de istället bytt ut namnen på karaktärerna. What. The. Hell? Är George för brittiskt eller? *facepalm*

Torchwood letar ju fortfarande efter ett adoptivbolag i USA. Det ska bli spännande att se omnärhur det blir något av det. Torchwood kan ju kanske fungera på amerikansk TV, även om jag tror att många av de element som gör serien till vad den är kommer att försvinna i USA. Kan kanske är de viktiga orden här. Bara tiden kan utvisa hur det blir med det.

Läs mer om remaken av Being Human här

Fabulösa ord

Såhär i Phonetics-tider kan jag inte låta bli att göra en lista. Listor is the shit. Här kommer en på några av mina favoritord inom det svenska språket.

***

fiasko
Vem gillar inte ett riktigt bra fiasko? Bara att läsa ordet tyst för mig själv får mig att småfnissa. Fiasko låter så... pajas-aktigt på något sätt. Fiaskon brukar även vara roliga, som att en fotbollsspelare åker runt på bollen i mittfält istället för att göra mål eftersom motståndarlagets målvakt inte är på plats. Eller något liknande.

fadäs
Ordet fadäs ligger i samma kategori som fiasko. En fadäs kan man skratta åt. Särskilt när man beskriver händelsen med just ordet fadäs.

fabulös
Ah. Fabulös kan man använda på många olika sätt. Ett av mina favorit-användningsområden är att beskriva något man gjort som fullkomligt fabulöst. Folk vet nämligen inte om de ska ta en på allvar eller inte. Antingen är det verkligen fabulöst, och man får applåder, ett hemgjort diplom och en inbjudan till Nobelfesten. Eller så är det oerhört o-fabulöst, och man kan vifta bort det hela som ironi. Och kanske skratta lite åt det. Bittert, så klart.

bankrutt
Om det är något detta ord lyckas med så är det att göra mig nostalgisk. Vem har inte spenderat otaliga timmar i sin barndom med att spela Monopol, bara för att bli bankrutt? Jag har blandade känslor inför detta ord. Det är roligt att säga, och det är roligt om någon annan blir det. Men oftast är ju fallet att det är en själv som råkar ut för denna otrevlighet. Norrmalmstorg, here I come!

***

Irriterande nog så är det ett ord till som jag vet med mig platsar på listan. Men jag kan inte för mitt liv komma på vilket! Jag har till och med frågat mina föräldrar vilket ord det är jag brukar säga att jag gillar, men när inte ens de vet är det ett hopplöst fall.

Kanske vaknar jag upp mitt i natten, kommer ihåg ordet, för att sedan glömma att skriva ned det, somna om och inte minnas någonting.

Om det är någon som vill dela med sig av sina favoritord; be my guest!

Captainism - jag ska ta över världen!

...en Doctor Who eller Torchwood convert at the time!

Min kära vän Sophia hade lite tråkigt förra veckan. Hon är ett stort Supernatural-fan (hon har Supernatural, jag har Torchwood...), och efter, vad jag har förstått, en ytterst usel säsongsavslutning av hennes favoritprogram behövdes något nytt och fräscht.

Det är då the Captain erbjuder henne att låna första säsongen av 'nya' Doctor Who på DVD.

Sophia är numera hooked on the Doctor. She needs a Doctor fix! "Knock knock! Who's there? The Doctor! Doctor who?"

You get the point.

Ännu en Whovian-convert att lägga till listan! Innan har jag ju lyckats få min mamma att bli både en Woodie och Whovian.

Jag funderar nu starkt på att starta en religion; Captainism låter väl bra? Med mina konverteringsmeriter kan jag nog sikta på världsherravälde inom ett par år.

Vad religionen ska gå ut på? Well...

It's all... wibbly-wobbly, timey-wimey... stuff.

Och om du känner igen det citatet så har du redan gått över till den mörk... -nej, jag menar rätta!- sidan. Mowahahaha!

/Your leader-to-be

En Garde!

Jag blev 'utmanad' av min vän Sara att skriva sju saker om mig själv. Så, eftersom jag inte kan neka en kastad handske, här kommer sju helt ointressanta och obetydliga saker om the Captain.

***


1. Jag är småsugen på en tatuering. No, honestly! Jag vet precis vad jag vill ha (ett enkelt träd vars rötter sammanstålar i en keltisk triquetra), men problemet är att jag inte vet var jag skulle ha den. Beslutsångest, jag? Never...


2. Jag älskar musikaler. Allt sedan jag såg Kristina från Duvemåla när jag var sju år har min kärlek till musikaler vuxit sig starkare. Jag kan inte ens komma ihåg alla musikaler jag varit och sett! Favoritmusikal? Svårt att säga. En av de bästa jag sett 'live' är Jesus Christ Superstar, och en av de bästa som jag sett på film är Moulin Rouge. Och Across the Universe. För tillfället är det soundtracket till Anything Goes som gäller. Cole Porter var ett geni (kolla in filmen De-Lovely, fantastisk musikalbiografi om mannen himself!). 'Nuff said.


3. När jag var 17 år vann jag en novelltävling. Priset var en resa till Stockholm för hela min klass plus två lärare. Need to say my peers were happy? (By the way - resan vi fick betald gick på 50.000. Är jag taskig om jag säger att jag hellre hade velat ha pengarna själv?)


4. Ett band som alltid kommer att ligga mig varmt om hjärtat är Keane. Det var de som fick mig att börja lyssna på musik på riktigt anno 2004, då deras debutalbum Hopes and Fears släpptes. Sedan dess har jag sett dem live två gånger i Stockholm (jag ryser bara jag tänker på det). Jag har alla album, de exklusiva versionerna, en sällsynt singel som jag fyndade på Tradera med mycket mera. (Sara: Minns du alla de eftermiddagar vi spenderade i bibblan, pratande om våra favoritband?)


5. Jag vägrade vitt och svenska flaggor på min student. I know, shocking!


6. Jag och en vän skrev en barnbok om vår stads historia som projektarbete sista året på gymnasiet. Det blev en oväntad succé! Boken används numera som läsebok i grundskolan i många skolor i kommunen. Och vi tjänade en slant på boken med. Bra projektarbete, om jag får säga det själv!


7. Det tog mig över en vecka att sammaställa denna listan. Det finns tusen saker som jag skulle kunna skriva om mig själv, men jag gillar inte att bli för personlig. Så här delar jag med mig av lite allmänna, men ytterst tråkiga och ganska opersonliga, saker.


***

Jag ber om ursäkt om detta var ett allt för ointressant inlägg, men som den tävlingsmänniska jag är så kunde jag inte motstå en utmaning!

- Om det är någon annan som känner sig utmanad; skriv en lista! Det är alltid kul att lära sig något nytt om människor!

Ny sci-fi serie från BBC!

BBC och Kudos (produktionsbolaget som har producerat serier som Life on Mars och Spooks, två av de bästa serierna i min DVDhylla) ska göra en ny sci-fi serie!

Serien heter Outcasts, ska vara åtta avsnitt långt. Den håller på att spelas in i Sydafrika, som ska 'gestalta' en helt annan planet. Jepps, det är en futuristisk, karaktärsdriven serie som utspelar sig i en annan del av Unviersum.

SFX skriver:

"A group of courageous pioneers face a unique opportunity: the chance to build a new and better future on another planet. A diverse group of individuals, they left their old lives behind in extraordinary circumstances, promised a second chance at life they created a society, far away from their home, friends, family…and their pasts. Settled in the town of Forthaven on Carpathia, they forge ahead with their new lives, but come to realise this is no ordinary planet… is there a bigger purpose at work? Mystery lurks around them and threatens to risk the fragile peace of Forthaven."

En brittisk BSG?

Och skådespelarlistan är ju inget att klaga på heller; Jamie Bamber från just BSG, Hermione Norris från Spooks och Kalla Fötter och många fler. Det brukar ju bli lyckat när BBC och Kudos ger sig på sci-fi genren, så jag ser verkligen framemot Outcasts.

Är det bara jag som känner att detta kan bli riktigt, riktigt bra?

Casimir Effect

"With the fate of creation in your hands,

could you destroy it for love?"

Nu tänkte jag promota en film som jag verkligen ser framemot.

Filmen heter Casimir Effect, och är inspelad i Wales. Det är en berättelse om paradoxer, tidsresande, kvantumfysik och en kärlek som kan slita självaste universum i stycken. Det är svårt att göra historien rättvisa genom återberättande, så det är lika bra att ni får läsa vad deras officiella hemsida säger:

"Casimir Effect is a story of unrequited love set on a backdrop of temporal paradox. Dr. Alice Sharpe has a choice to make, stay with her true love and risk the collapse of the space time Continuum, or take more drastic measures to ensure all of creation isn’t erased.

Alice is thrown through time and into her own past. She finds her true love in Dr. Robert Cameron, however if she embraces this love she risks a paradox that could undo all of creation. She must lay low and buy her time until she can find a way to fix things.

Cromwell Jackson has knowledge of Alice sent back by his future self. He is most insistent that Alice and Dr. Cameron comply with his wishes and allow him to gain a technological dominance, even if the cost is the end of time itself."

Det verkar kunna bli en riktig episk film, jag älskar ju allt som har med paradoxer och kvantumfysik att göra! Och den är indie.

Gotta love it!

Snabbtips: Carnivàle

Tänkte bara slänga in ett tips på en fantalastisk TV serie som heter Carnivàle.

Jag fullkomligt älskar denna serie (som jag upptäckte på Canal+ för ungefär sex-sju år sedan, fast som jag då knappt vågade titta på för den var så läskig!).

Serien är centrerad runt ett 'cirkussällskap' i USA anno 1934. De stöter på Ben, en ung man med ofattbara gåvor och som bär på ett öde som ingen kunnat föreställa sig. På andra sidan har vi Justin, en pastor som representerar mörkret, ondskan. Även han bär på övernaturliga gåvor.
Och nu ska de mötas i en sista kamp mellan gott och ont.

Miljöerna är något av det mest fantastiska jag stött på inom TV. Makalöst vackert filmat, enastående skådespelare och en massa övernaturliga, mystiska och mytiska inslag. Jag har en förkärlek till serier som behandlar religion, och det gör Carnivàle på ett riktigt intressant sätt. Carnivàle har allt!

Ett måste helt enkelt!

Tintin forever!

Min serietidningshjälte är inte Spiderman, inte Batman och inte heller Superman.

Nej, det är den evigt unge journalisten i äppelknyckarbyxor.

Tintin.

Redan som barn lärde jag mig att älska Tintin. Mina föräldrar läste seriealbumen högt för mig när jag bara var liten palt, och de tecknade filmerna var ett givet inslag varje sommarlovsmorgon. Jag har till och med ett foto av mig och min far framför ett Tintin album. Jag är så liten att jag inte ens kan sitta upp själv!

Såhär i efterhand kan det kanske kännas lite lustigt att Tintin lästes för mig parallellt med Bamse och Kalla Anka. Men jag älskade de spännande äventyren lika mycket som Farbror Joakims snålhet.

Det jag minns bäst från min barndoms högläsning är whiskeyälskande Kapten Haddocks fantasifulla svordomar (anfäkta och anamma!). Pappa och jag låg alltid och fnissade när Haddock gick lös på diverse irriterande människor. Jag minns även att jag lyssnade på gamla Tintin LP-skivor, där albumen var inspelade som ljudböcker, eller snarare radiodraman. Fantalastiskt.

Jag tror att jag har Tintin att tacka för mycket, särskilt mitt intresse för science fiction. För, även om man inte tänker på det, så är det mycket sci-fi i Tintin!

Nu som twenty-something kan jag fortfarande läsa och titta på Tintin med stor behållning. Rackham den Rödes Skatt är en personlig favorit, och vem kan låta bli att älska Castafiore, skratta åt Dupontarna eller bli hypnotiserade av Professor Kalkyl? Ingen.

Och sen har vi Milou. Den hyperintelligenta hunden med vit, fluffig päls som räddade livet på Tintin mer än en gång. (Och jag skrattar högt bara jag tänker på ett visst Torchwoodavsnitt där Owen upplyser gänget om vad han egentligen tycker om Tintin och Milou, och varför han lider av Tintinskräck!).

Jag har tur som har alla album upptravade i garderoben (det enda stället jag har plats för dem) samt samtliga avsnitt på DVD.

Allt som allt är Tintin en riktig höjdarserie (om man utesluter vissa rasistiska album), som jag definivt kommer att tipsa folk om så länge jag lever. Det ska även bli spännande att se hur den nya Tintin 'storfilmen' kommer att bli!

Tintin forever!

'Our Tragic Universe': Hardback blev paperback eller något likvärdigt förvirrande

Döm om min förvåning när jag idag begav mig till en av Malmö stads bokhandlar och såg Scarlett Thomas' senaste bok, Our Tragic Universe, till salu.

Detta tycks antagligen inte vara så väldigt konstigt, eftersom jag trots allt gick in i en bokhandel. Men! Boken ska inte komma ut förrän den 20 maj! Så jag gick in och kikade på Amazon (oh, min allsmäktige gud!). Hardback ska inte släppas förrän den tjugonde, men det verkar som att paperback redan finns att köpa. What?

Brukar det inte vara tvärtom? Att hardback släpps innan paperback? The Captain is confused.

Jag köpte i alla fall inte boken, eftersom jag tycker att den var ganska dyr. Jag ska ju snart till Skottland, och ett besök på Waterstone's eller WH Smith lär ju avläggas. Obviously.

Ha ha ha! - eller hur ett gott skratt kan sluta i tårar

Jag kan inte låta bli att tipsa om denne underbare komiker!

Första gången jag såg Rhod Gilbert var på Comedy Store. Jag skrattade så att jag grät. Sedan var han gästprogramledare på Never Mind the Buzzcock. Ett av de bästa avsnitten i programmets historia, i min mening.

Så, jag uppmanar nu alla ni som vill skratta högt och länge att ta en titt på detta klipp.

(Herr Gilbert är från Wales, vilket hörs väldigt tydligt i detta klipp, men bli inte skrämda!)

Titta och njut!

I haz a swishy coat

Ville bara visa min nya kappa som min kära mormor har tillverkat åt mig. Det är en riktigt härlig kappa, som är längre bak än fram. Om nom nom.

Mammas kommentar: "Det är en riktig Torchwood-kappa!" Jag har verkligen lyckats att nörda ner henne! Mowahaha!

Bits and bobs

Den femte säsongen av Doctor Who har alla möjligheter att bli ihågkommen som en episk säsong. Seriöst. Jag kan inte vänta på att få veta vad som pågår! Gah! Gårdagens avsnitt var snuskigt bra (ja, faktiskt! Och Amy försökte få till det med Doktorn... He he). Jag skulle kunna återberätta det, men det skulle inte göra den en uns rättvisa. Så jag lämnar det åt sidan, och rekommenderar er att SE den när ni har möjlighet.

Min bokhylla är mer överfylld än någonsin, mycket tack vare alla de projekt som jag håller på med för tillfället. Fem böcker om kymriska, language politics and planning, British cultural identites med mycket mera. Mitt rum ser numera ut som ett bombnedslag (av den trevligare och mer kulturella sorten). Böcker på golvet, böcker på sängen, böcker på fåtöljen, böcker på skrivbordet. Och böcker i bokhyllan. *Suck*

Läste senaste numret av SFX i veckan, och jag höll på att svimma på grund av en film de hade med i featuren "Development Hell". Tydligen så är en film som kallas "Leonardo da Vinci and the Soldiers of Forever" på G. Da Vinci com Indiana Jones. Jisses. Vart är världen på väg?

Nu ska the Captain sätta sig framför televisionsapparaten ett tag för att undfly verkligheten. Ni vet, den verklighet där man behöver läsa inför en tenta som ska göras inom två veckor. Men jag ska läsa efter jag har förkovrat mig i ett Torchwoodavsnitt. Idag blir det From Out of the Rain, ett av mina favoritavsnitt.

Jag ber om ursäkt för detta ytterst långa och spretiga rant.

Over and out.