För att kunna tillverka pannkakor krävs det att man besitter en viss färdighet. Idag hade denna färdighet flugit sin kos ut genom köksfönstret tillsammans med granbarren och den franska ordboken.
Situationen såg ut som följande:
Jag och min älskade vän the Elf of Sarcasm begav oss till min lya för att låta våra tomma och ljudande magar fyllas med makalös kokkonst. Kokkonsten visade sig inte vara makalös just idag.
Smeten var ljuvlig, det måste medges. Och den vackra Nutellan var inte helt fel. Bananerna var det heller inget fel på. Pannkakorna var det däremot tveksam kvalitet på.
The Elf of Sarcasm hävdade att pannkakorna var konstnärliga, och jag kan inget annat än att hålla med. Modern konst när den är som bäst (?) skapades i mitt kök denna tisdagseftermiddag.
Så, vi åt en konstnärlig och kulturell lunch.
Kanske vi skulle ha sparat några av pannkakorna till konstutställningen i Maj?
Nej, de var alldeles för delikata för att våra magar skulle kunna förbise dem.
tisdag 31 mars 2009
måndag 30 mars 2009
Ett poem icke att förglömma
Kaptenen känner sig generös, så idag bjuds det på ett litet poem daterat år 2002. Njut, vänner.
Varför stannar aldrig tiden upp?
Som när man tittar på kryp genom lupp
Man vill aldrig att det ska sluta,
men snart hör man mamma tjuta;
- Maten är klar!
Ack, alla krypen försvann.
Varför stannar aldrig tiden upp?
Som när man tittar på kryp genom lupp
Man vill aldrig att det ska sluta,
men snart hör man mamma tjuta;
- Maten är klar!
Ack, alla krypen försvann.
torsdag 26 mars 2009
Det saknades en näsa
Lera kan vara obehagligt. Lera kan även vara smutsigt.
Idag var leran ganska fin.
Att skulptera är ju faktiskt att skapa något nytt. Så idag skapade jag en ängel. Det var i alla fall tanken.
Efter många om och men kom jag på vad sagd ängel liknade. Oh, var det ängeln Gabriel, eller kanske Mikael, tänker du. Tyvärr är jag tvungen att göra dig besviken.
Min ängel liknade Voldemort. Och i detta sammanhanget kan man knappast kalla detta för något positivt.
Det var avsaknaden av en näsa som gjorde att min ängels uppsyn såg ut som den-som-inte-får-nämnas-vid-namn. När jag hade satt dit vingarna fanns det bara en sak att konstatera;
Det var en jäkla dödsängel.
Captain Fluffles var inte glad.
Högst upp på 'att göra listan' nästa veckan är att doppa min ängel i vit färg samt dekorera den med vita fjädrar samt en rosa boa. Det borde göra susen, kan man tycka.
Hoppas inte Voldemort tar illa upp.
Idag var leran ganska fin.
Att skulptera är ju faktiskt att skapa något nytt. Så idag skapade jag en ängel. Det var i alla fall tanken.
Efter många om och men kom jag på vad sagd ängel liknade. Oh, var det ängeln Gabriel, eller kanske Mikael, tänker du. Tyvärr är jag tvungen att göra dig besviken.
Min ängel liknade Voldemort. Och i detta sammanhanget kan man knappast kalla detta för något positivt.
Det var avsaknaden av en näsa som gjorde att min ängels uppsyn såg ut som den-som-inte-får-nämnas-vid-namn. När jag hade satt dit vingarna fanns det bara en sak att konstatera;
Det var en jäkla dödsängel.
Captain Fluffles var inte glad.
Högst upp på 'att göra listan' nästa veckan är att doppa min ängel i vit färg samt dekorera den med vita fjädrar samt en rosa boa. Det borde göra susen, kan man tycka.
Hoppas inte Voldemort tar illa upp.
onsdag 25 mars 2009
När en dörr öppnas, öppnas även en annan
Jag lever i en TV-serie.
Det är i alla fall den känslan som slår mig varje morgon när jag kommer till skolan. Som en enda stor komediserie. Jag skrattar högt. Och länge.
Scenario #1:
Det knackar på klassrumsdörren. Elev A går efter några sekunder och ska öppna för elev B.
A sticker ut huvudet i korridoren.
B är inte där.
*samtidigt i den främre delen av klassrummet*
B öppnar den andra dörren som leder in till salen. A märker inte detta.
A lutar sig längre och längre ut i korridoren.
B går längre och längre in i klassrummet.
Det är gapskratten från övriga lektionsdeltagare som gör att A inser sitt misstag. Skratten fortsätter.
Scenario #2:
Diskussion om karnevalstema. Lärare A frågar efter förslag. Elever ger förslaget; "De första nittiotalisterna som tar studenten".
Lärare A funderar på saken.
Efter en stunds betänktetid kommer den. Frågan som vi alla ville ställa.
Lärare A: Men vilket år är ni födda då?
Ulla-Bella sekreterare har aldrig varit så förvirrad.
*eftertexterna rullar*
Det är i alla fall den känslan som slår mig varje morgon när jag kommer till skolan. Som en enda stor komediserie. Jag skrattar högt. Och länge.
Scenario #1:
Det knackar på klassrumsdörren. Elev A går efter några sekunder och ska öppna för elev B.
A sticker ut huvudet i korridoren.
B är inte där.
*samtidigt i den främre delen av klassrummet*
B öppnar den andra dörren som leder in till salen. A märker inte detta.
A lutar sig längre och längre ut i korridoren.
B går längre och längre in i klassrummet.
Det är gapskratten från övriga lektionsdeltagare som gör att A inser sitt misstag. Skratten fortsätter.
Scenario #2:
Diskussion om karnevalstema. Lärare A frågar efter förslag. Elever ger förslaget; "De första nittiotalisterna som tar studenten".
Lärare A funderar på saken.
Efter en stunds betänktetid kommer den. Frågan som vi alla ville ställa.
Lärare A: Men vilket år är ni födda då?
Ulla-Bella sekreterare har aldrig varit så förvirrad.
*eftertexterna rullar*
måndag 23 mars 2009
Bärens kraft var mystisk
Det finns viktiga saker och så finns det viktiga saker.
Diskussioner om bumbibär är av den senare sorten. Särskilt när diskussionen plötsligt involverar bärkraft. Klart att den demografiska transitionens bärkraft syftar just på bärens kraft!
Under denna måndag kom även jag och mina kompanjoner fram till att fyra magar är bättre än en, samt att Herr Skelett i naturkunskapssalen är ganska mager. Kan ingen ge killen lite benvävnader och muskler? Han kommer ju aldrig att träffa någon i det skicket, den stackars saten. Visa lite barmhärtighet, skänk honom några inre organ som du själv inte har användning för. Jag är säker på att han skulle bli mycket glad av denna enkla gest, även om hans brist på stämband och lungor gör honom inkapabel att säga 'tack'.
Tårtors färg är allvarliga grejer. Särskilt om det står mellan blått och lila. Jag tar vilket som, bara det är choklad inuti.
Hipp hurra!
Diskussioner om bumbibär är av den senare sorten. Särskilt när diskussionen plötsligt involverar bärkraft. Klart att den demografiska transitionens bärkraft syftar just på bärens kraft!
Under denna måndag kom även jag och mina kompanjoner fram till att fyra magar är bättre än en, samt att Herr Skelett i naturkunskapssalen är ganska mager. Kan ingen ge killen lite benvävnader och muskler? Han kommer ju aldrig att träffa någon i det skicket, den stackars saten. Visa lite barmhärtighet, skänk honom några inre organ som du själv inte har användning för. Jag är säker på att han skulle bli mycket glad av denna enkla gest, även om hans brist på stämband och lungor gör honom inkapabel att säga 'tack'.
Tårtors färg är allvarliga grejer. Särskilt om det står mellan blått och lila. Jag tar vilket som, bara det är choklad inuti.
Hipp hurra!
fredag 20 mars 2009
Vi skrattar Jantelagen i dess beniga ansikte
Att tilldela sig själv utmärkelsen "formidabel" har visat sig röra upp känslor, även om utmärkelsen stämmer alldeles utmärkt.
Jantelagen är ett fint namn på en av Sveriges viktigaste lagar. Men, en fråga ploppar ständigt upp i min knasiga skalle; vem var denna Jante?
Jo; Jante var en man som levde för många, många år sedan. Han var en liten, spinkig man, som knappt orkade bära upp sina egna fotsulor. Jante var även en bitter typ, som helst av allt räckte fingret på det manuella sättet till alla människor som såg ned på honom. Detta orsakade givetvis stora missförstånd, då Jante jämt och ständigt satt ned.
Jante läste mycket böcker, och en dag fick han för sig att skriva en själv. Sagt och gjort; Jante sålde alla sina grisar, sina fyra barn och sin eländiga fru, tog sitt pick och pack och reste på en åsna ner till Österlen där han parkerade sig i en stuga nära stranden. För visst är det så att alla konstnärliga själar bör bo vid havet?
Jante skrev och skrev, och en dag hade han fått i hop en bok som han kom att kalla Jantelagen. I denna bok beskrev Jante ytterst detaljerat om hur bra han faktiskt var, trots sin klena anatomi.
Boken blev ingen försäljningssucce, utan vållade sådan uppståndelse bland skåningarna att bokbål var tvungna att upprättas och Jantes bok var snart endast aska och stoft.
Men Jantelagen lever vidare än idag, fastän dess ursprungliga betydelse har gått förlorad.
Jag slår ett slag för den riktiga Jantelagen, den som säger att vi får faktiskt känna oss bra och duktiga!
Låt oss vara formidabla och fantastiska och alla andra superlativ vi kan tänkas tillämpa på oss själva, och skratta denna "nya" Jantelag i ansiktet! Och då menar jag ett riktigt, genuint hånskratt.
Allt i Jantes goda och förbittrade namn.
Jantelagen är ett fint namn på en av Sveriges viktigaste lagar. Men, en fråga ploppar ständigt upp i min knasiga skalle; vem var denna Jante?
Jo; Jante var en man som levde för många, många år sedan. Han var en liten, spinkig man, som knappt orkade bära upp sina egna fotsulor. Jante var även en bitter typ, som helst av allt räckte fingret på det manuella sättet till alla människor som såg ned på honom. Detta orsakade givetvis stora missförstånd, då Jante jämt och ständigt satt ned.
Jante läste mycket böcker, och en dag fick han för sig att skriva en själv. Sagt och gjort; Jante sålde alla sina grisar, sina fyra barn och sin eländiga fru, tog sitt pick och pack och reste på en åsna ner till Österlen där han parkerade sig i en stuga nära stranden. För visst är det så att alla konstnärliga själar bör bo vid havet?
Jante skrev och skrev, och en dag hade han fått i hop en bok som han kom att kalla Jantelagen. I denna bok beskrev Jante ytterst detaljerat om hur bra han faktiskt var, trots sin klena anatomi.
Boken blev ingen försäljningssucce, utan vållade sådan uppståndelse bland skåningarna att bokbål var tvungna att upprättas och Jantes bok var snart endast aska och stoft.
Men Jantelagen lever vidare än idag, fastän dess ursprungliga betydelse har gått förlorad.
Jag slår ett slag för den riktiga Jantelagen, den som säger att vi får faktiskt känna oss bra och duktiga!
Låt oss vara formidabla och fantastiska och alla andra superlativ vi kan tänkas tillämpa på oss själva, och skratta denna "nya" Jantelag i ansiktet! Och då menar jag ett riktigt, genuint hånskratt.
Allt i Jantes goda och förbittrade namn.
torsdag 19 mars 2009
Badankor är en utdöd ras
Och det var en dubbel espresso med trippel koffeinhalt som fick mig att uppmärksamma upplysningen.
Under upplysningen (ca: 1600- 1700) kom den vanliga människan på att ljus, det är något bra. När det är ljust kan man se saker, till skillnad från när det är mörkt, och man bara går in i köksbordet upprepade gånger innan man lyckas slå huvudet i den allt för låga dörrkarmen. Den numera upplysta, före detta renässansmänniskan, tog denna insikt till sig, och började elda. Ja, när jag säger elda menar jag inte bara stearinljus, utan även mindre stugor och skogspartier.
Upplysningen var en gyllene era för allsköns pyromaner, och lågorna härjade fritt i Svea rike. Inte ett uns av mörker dolde de mystiska skuggorna som var perversa ladugårdstomtar.
Så, plötsligt en dag kom det en man stövlande ut från de Småländska urskogarna. Hans namn var Linné. Carl von Linné, och han jobbade i Hans Botaniks namn. Vem Hans var visste dock ingen, eftersom han styrde en högst hemlig organisation som alla på ett eller annat sätt kände till.
Linné tog på sig sina bästa stövlar och klafsade genom de småländska träskmarkerna till dess att han nådde Uppsala. Där fann han ett ytterst givande jobb som guide i en botanisk trädgård. Och det var där, kära läsare, som han fann meningen med sitt liv. Upplysningen skulle inte längre komma att handla om arsenister, utan om natur och blommor och ståndare och pistiller och annat som folk egentligen inte brydde sig om.
Linné hade tvångsmässiga beteenden, och kunde inte leva utan att namnge allt han kom över.
Allt som allt kan man minst sagt säga att den där Linné var en märklig liten man.
Jag menar, han kom ju trots allt från Småland.
Under upplysningen (ca: 1600- 1700) kom den vanliga människan på att ljus, det är något bra. När det är ljust kan man se saker, till skillnad från när det är mörkt, och man bara går in i köksbordet upprepade gånger innan man lyckas slå huvudet i den allt för låga dörrkarmen. Den numera upplysta, före detta renässansmänniskan, tog denna insikt till sig, och började elda. Ja, när jag säger elda menar jag inte bara stearinljus, utan även mindre stugor och skogspartier.
Upplysningen var en gyllene era för allsköns pyromaner, och lågorna härjade fritt i Svea rike. Inte ett uns av mörker dolde de mystiska skuggorna som var perversa ladugårdstomtar.
Så, plötsligt en dag kom det en man stövlande ut från de Småländska urskogarna. Hans namn var Linné. Carl von Linné, och han jobbade i Hans Botaniks namn. Vem Hans var visste dock ingen, eftersom han styrde en högst hemlig organisation som alla på ett eller annat sätt kände till.
Linné tog på sig sina bästa stövlar och klafsade genom de småländska träskmarkerna till dess att han nådde Uppsala. Där fann han ett ytterst givande jobb som guide i en botanisk trädgård. Och det var där, kära läsare, som han fann meningen med sitt liv. Upplysningen skulle inte längre komma att handla om arsenister, utan om natur och blommor och ståndare och pistiller och annat som folk egentligen inte brydde sig om.
Linné hade tvångsmässiga beteenden, och kunde inte leva utan att namnge allt han kom över.
Allt som allt kan man minst sagt säga att den där Linné var en märklig liten man.
Jag menar, han kom ju trots allt från Småland.
onsdag 18 mars 2009
Addition är att addera
Kakor är bra. Kakor får mig att må bra. Är jag blå och har konstig röst och kan bara upprepa ett substantiv om och om igen? Bara när det är mörkt och jag ligger under sängen.
Det är något visst med addition. Att ta siffror och lägga ihop dem (addera, för att vara matematiskt korrekt) och få fram ett svar som är totalt annorlunda från de ursprungliga siffrorna... makalösa kunskaper!
Jag har en mycket god vän som allt som oftast går under pseudonymen the Elf of Sarcasm. Idag visade sagd vän upp imponerande kunskaper inom additionsområdet.
Tydligen blir 1000 (tusen) + 1000 (tusen) samma sak som 2000 (tvåtusen). Det var vid denna uppenbarelse som jag knäbjde inför vännens fötter och kysste dem. Tårar vällde upp i mina ögon, och jag kunde inget annat än dyrka marken som hon stod på.
Addition. Vilken grej!
Matteprov är definitivt överskattade, särskilt när man istället kan praktisera sina matematiska kunskaper genom att räkna ut betygspoäng. Även om svaret blev ytterst tvetydigt.
Det är något visst med addition. Att ta siffror och lägga ihop dem (addera, för att vara matematiskt korrekt) och få fram ett svar som är totalt annorlunda från de ursprungliga siffrorna... makalösa kunskaper!
Jag har en mycket god vän som allt som oftast går under pseudonymen the Elf of Sarcasm. Idag visade sagd vän upp imponerande kunskaper inom additionsområdet.
Tydligen blir 1000 (tusen) + 1000 (tusen) samma sak som 2000 (tvåtusen). Det var vid denna uppenbarelse som jag knäbjde inför vännens fötter och kysste dem. Tårar vällde upp i mina ögon, och jag kunde inget annat än dyrka marken som hon stod på.
Addition. Vilken grej!
Matteprov är definitivt överskattade, särskilt när man istället kan praktisera sina matematiska kunskaper genom att räkna ut betygspoäng. Även om svaret blev ytterst tvetydigt.
tisdag 17 mars 2009
En tjänst i konsekvensetikens namn
Det är en konst att säga emot människor.
Det är ett ännu större konstverk att säga emot människor bara för att man ska tycka annorlunda.
Musik ska byggas utav glädje, eller ja, snarare g-klavar och f-klavar och andra klavar. Men inga kalvar.
Kalvarna måste känna sig besvikna. Jag menar, här kommer klavarna och nästintill kopierar deras namn rätt av. Varför startade inte kalvarna en fackförening vars ordförande kunde ha tagit kontakt med Patent- och Registreringsverket på ett tidigt stadium? Livet hade varit så mycket enklare, både för klavar och kalvar. Det lär kännas oerhört pinsamt att bli kallad för fel (vilket troligen händer hela tiden när folk ringer till Eniro för att be om numret till närmaste kalv. Eller klav.).
Jag stödjer kalvarna i deras kamp mot klavarna! Ett ohyggligt brott har begåtts mot upprättshovs(klöv)lagen, och rättvisa måste skipas!
Om jag blir ombedd kommer jag omedelbart att ta på mig uppdraget att återupprätta kalvarnas goda namn och sänka klavarna i botten av bankrutt-träsket som vi alla känner till från Monopol.
Det är ju inte mer än rätt?
Det är ett ännu större konstverk att säga emot människor bara för att man ska tycka annorlunda.
Musik ska byggas utav glädje, eller ja, snarare g-klavar och f-klavar och andra klavar. Men inga kalvar.
Kalvarna måste känna sig besvikna. Jag menar, här kommer klavarna och nästintill kopierar deras namn rätt av. Varför startade inte kalvarna en fackförening vars ordförande kunde ha tagit kontakt med Patent- och Registreringsverket på ett tidigt stadium? Livet hade varit så mycket enklare, både för klavar och kalvar. Det lär kännas oerhört pinsamt att bli kallad för fel (vilket troligen händer hela tiden när folk ringer till Eniro för att be om numret till närmaste kalv. Eller klav.).
Jag stödjer kalvarna i deras kamp mot klavarna! Ett ohyggligt brott har begåtts mot upprättshovs(klöv)lagen, och rättvisa måste skipas!
Om jag blir ombedd kommer jag omedelbart att ta på mig uppdraget att återupprätta kalvarnas goda namn och sänka klavarna i botten av bankrutt-träsket som vi alla känner till från Monopol.
Det är ju inte mer än rätt?
måndag 16 mars 2009
Låt oss dramatisera derivator
X: Ah, kära Y, vad för dig hit denna måndagskväll?
Y: Är det inte jag som ska fråga det?
* Y drar ett djupt andetag och låter röken från cigaretten hon håller i klykan gå djupt ner i de spinkiga lungorna *
Y: Nå, din lilla pajas, vad glor du på?
* X ser skamset ner på den horisontella axeln och suckar djupt *
X: Ja... Jag...
Y: Åh, kan du sluta stamma? Det är inte charmigt.
* X harklar sig *
X: Jag tänkte bjuda in dig till mitt nollställe.
* Y stirrar ner X *
X: Eller kanske inte...
Y: Säg mig detta; hur i den globala maximipunktens namn skulle du förklara för origo att jag plötsligt flyttade mig från min axel?
* X blir helt röd *
* Y suckar uppgivet *
Y: Okej då, men bara en snabbis.
* X jublar av lycka *
Y: Men du kan bara glömma att jag ska derivera!
* X fäller en tår och lämnar Y ifred, för han inser att derivering är något som människan skapat för att utsätta både elever och X- och Y-axlar för smärtsam tortyr i samma stil som att få sina hjärnceller långsamt fastnaglade till ett rostigt metallbord för att sedan bli piskad med procentsatser *
~FIN
Y: Är det inte jag som ska fråga det?
* Y drar ett djupt andetag och låter röken från cigaretten hon håller i klykan gå djupt ner i de spinkiga lungorna *
Y: Nå, din lilla pajas, vad glor du på?
* X ser skamset ner på den horisontella axeln och suckar djupt *
X: Ja... Jag...
Y: Åh, kan du sluta stamma? Det är inte charmigt.
* X harklar sig *
X: Jag tänkte bjuda in dig till mitt nollställe.
* Y stirrar ner X *
X: Eller kanske inte...
Y: Säg mig detta; hur i den globala maximipunktens namn skulle du förklara för origo att jag plötsligt flyttade mig från min axel?
* X blir helt röd *
* Y suckar uppgivet *
Y: Okej då, men bara en snabbis.
* X jublar av lycka *
Y: Men du kan bara glömma att jag ska derivera!
* X fäller en tår och lämnar Y ifred, för han inser att derivering är något som människan skapat för att utsätta både elever och X- och Y-axlar för smärtsam tortyr i samma stil som att få sina hjärnceller långsamt fastnaglade till ett rostigt metallbord för att sedan bli piskad med procentsatser *
~FIN
söndag 15 mars 2009
Urban planerar världsdominans
Jag kan riktigt se framför mig hur han gnuggar sina små elektronikhänder, min Urban.
Det är ett känt faktum att det i varje dator sitter en liten man, alternativt en liten kvinna (fast detta är ganska ovanligt, av någon anledning) som får teknologin att fungera som den ska.
Ja, för det mesta i alla fall.
I min dator sitter Urban. Han är en listig liten jäkel till datorgubbe.
Urbans planer:
Det är ett känt faktum att det i varje dator sitter en liten man, alternativt en liten kvinna (fast detta är ganska ovanligt, av någon anledning) som får teknologin att fungera som den ska.
Ja, för det mesta i alla fall.
I min dator sitter Urban. Han är en listig liten jäkel till datorgubbe.
Urbans planer:
- Kapsejsning av ordbehandlarprogram
- Långsam förtäring av internetuppkoppling
- Korrumpera andra datorgubbar genom hjärntvätt via MSN
- Bilda allians mot datorgubbar som behandlar datorer med respekt
- Ta över världen
Jag måste nog sluta mitt inlägg här, eftersom Urbans makt över internet än en gång gör att hela min dator börjar brumma på ett ytterst oroande sätt.
fredag 13 mars 2009
Brev till en mansbil
Är det en elefant, är det en traktor? Nej, för helvete, det är en SAAB.
Underbara, makalösa mansbilar. Hur kan man inte älska er? Hur kan man inte sätta sig i era överdimensionerade förarsäten utan att låta bli att be till någon slags högre makt att man ska kunna se över ratten?
Jag avundas era nackstöd, som på något mystiskt vis ska kunna skydda mig vid en krock. Oh, fabulösa mansbilar, om jag bara var tio centimeter längre, så skulle nog en whiplashskada undvikas!
Älskade mansbil, du är som en racertraktor, hutlöst skördande de svenska vägarna på asfaltsbeläggning.
Jag är tacksam över det faktum att jag faktiskt räckte fram till pedalerna. Till skillnad från min stackars moder.
Mansbil;
man kan inget annat än älska(hata) dig.
Underbara, makalösa mansbilar. Hur kan man inte älska er? Hur kan man inte sätta sig i era överdimensionerade förarsäten utan att låta bli att be till någon slags högre makt att man ska kunna se över ratten?
Jag avundas era nackstöd, som på något mystiskt vis ska kunna skydda mig vid en krock. Oh, fabulösa mansbilar, om jag bara var tio centimeter längre, så skulle nog en whiplashskada undvikas!
Älskade mansbil, du är som en racertraktor, hutlöst skördande de svenska vägarna på asfaltsbeläggning.
Jag är tacksam över det faktum att jag faktiskt räckte fram till pedalerna. Till skillnad från min stackars moder.
Mansbil;
man kan inget annat än älska(hata) dig.
onsdag 11 mars 2009
Dagens musiktips... Mr Hudson and the Library
Skivan A Tale of Two Cities av Mr Hudson and The Library går på ständig repeat för tillfället.
En makalös mix av melankolisk pop och r'n'b som jag (förvånande nog?) föll pladask för. Låttexterna sitter som en smäck, och passar så bra ihop med de rytmiska melodierna att de stannar kvar i huvudet länge efter det att låten är slut. Låten Cover Girl har textrader som:
"Cause you'll never be a cover girl,
just facing facts;
your face isn't right
But I'll never want a cover girl,
when I've seen you in this light"
Annorlunda koncept som funkar riktigt bra. Inte konstigt att Kanye West (!) har sagt att Cover Girl är han och hans flickväns låt.
Absolut favorit på plattan är 2x2, en vacker melodi som går rakt in i hjärtat. Mr Hudson's röst är inte den starkaste, men just det ger den styrka. Lyssna och njut.
http://www.myspace.com/mrhudson
En makalös mix av melankolisk pop och r'n'b som jag (förvånande nog?) föll pladask för. Låttexterna sitter som en smäck, och passar så bra ihop med de rytmiska melodierna att de stannar kvar i huvudet länge efter det att låten är slut. Låten Cover Girl har textrader som:
"Cause you'll never be a cover girl,
just facing facts;
your face isn't right
But I'll never want a cover girl,
when I've seen you in this light"
Annorlunda koncept som funkar riktigt bra. Inte konstigt att Kanye West (!) har sagt att Cover Girl är han och hans flickväns låt.
Absolut favorit på plattan är 2x2, en vacker melodi som går rakt in i hjärtat. Mr Hudson's röst är inte den starkaste, men just det ger den styrka. Lyssna och njut.
http://www.myspace.com/mrhudson
Katalogisering är bra för själen
Idag tog jag itu med det ytterst ambitiösa projektet att katalogisera alla mina filmer.
Summa summarum; 159 filmer är bosatta i min filmhylla.
Ska jag skratta? Ska jag gråta? Jag håller mig till att skratta tills jag gråter.
Jag försökte mig även på att katalogisera alla mina böcker. Behöver jag ens säga att jag gav upp efter en hyllrad? Det, mina vänner, är ett projekt jag inte kommer att ta upp inom någon snar framtid. Jag vill dock rikta ett tack till min trogna bokhylla som trots allt tjänar mig väl. Jag är dig evigt tacksam.
Over and out
Jag försökte mig även på att katalogisera alla mina böcker. Behöver jag ens säga att jag gav upp efter en hyllrad? Det, mina vänner, är ett projekt jag inte kommer att ta upp inom någon snar framtid. Jag vill dock rikta ett tack till min trogna bokhylla som trots allt tjänar mig väl. Jag är dig evigt tacksam.
Over and out
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
