Låt oss dramatisera derivator

X: Ah, kära Y, vad för dig hit denna måndagskväll?
Y: Är det inte jag som ska fråga det?

* Y drar ett djupt andetag och låter röken från cigaretten hon håller i klykan gå djupt ner i de spinkiga lungorna *

Y: Nå, din lilla pajas, vad glor du på?

* X ser skamset ner på den horisontella axeln och suckar djupt *

X: Ja... Jag...
Y: Åh, kan du sluta stamma? Det är inte charmigt.

* X harklar sig *

X: Jag tänkte bjuda in dig till mitt nollställe.

* Y stirrar ner X *

X: Eller kanske inte...
Y: Säg mig detta; hur i den globala maximipunktens namn skulle du förklara för origo att jag plötsligt flyttade mig från min axel?

* X blir helt röd *

* Y suckar uppgivet *

Y: Okej då, men bara en snabbis.

* X jublar av lycka *

Y: Men du kan bara glömma att jag ska derivera!

* X fäller en tår och lämnar Y ifred, för han inser att derivering är något som människan skapat för att utsätta både elever och X- och Y-axlar för smärtsam tortyr i samma stil som att få sina hjärnceller långsamt fastnaglade till ett rostigt metallbord för att sedan bli piskad med procentsatser *

~FIN