Och det var en dubbel espresso med trippel koffeinhalt som fick mig att uppmärksamma upplysningen.
Under upplysningen (ca: 1600- 1700) kom den vanliga människan på att ljus, det är något bra. När det är ljust kan man se saker, till skillnad från när det är mörkt, och man bara går in i köksbordet upprepade gånger innan man lyckas slå huvudet i den allt för låga dörrkarmen. Den numera upplysta, före detta renässansmänniskan, tog denna insikt till sig, och började elda. Ja, när jag säger elda menar jag inte bara stearinljus, utan även mindre stugor och skogspartier.
Upplysningen var en gyllene era för allsköns pyromaner, och lågorna härjade fritt i Svea rike. Inte ett uns av mörker dolde de mystiska skuggorna som var perversa ladugårdstomtar.
Så, plötsligt en dag kom det en man stövlande ut från de Småländska urskogarna. Hans namn var Linné. Carl von Linné, och han jobbade i Hans Botaniks namn. Vem Hans var visste dock ingen, eftersom han styrde en högst hemlig organisation som alla på ett eller annat sätt kände till.
Linné tog på sig sina bästa stövlar och klafsade genom de småländska träskmarkerna till dess att han nådde Uppsala. Där fann han ett ytterst givande jobb som guide i en botanisk trädgård. Och det var där, kära läsare, som han fann meningen med sitt liv. Upplysningen skulle inte längre komma att handla om arsenister, utan om natur och blommor och ståndare och pistiller och annat som folk egentligen inte brydde sig om.
Linné hade tvångsmässiga beteenden, och kunde inte leva utan att namnge allt han kom över.
Allt som allt kan man minst sagt säga att den där Linné var en märklig liten man.
Jag menar, han kom ju trots allt från Småland.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar