Vi skrattar Jantelagen i dess beniga ansikte

Att tilldela sig själv utmärkelsen "formidabel" har visat sig röra upp känslor, även om utmärkelsen stämmer alldeles utmärkt.

Jantelagen är ett fint namn på en av Sveriges viktigaste lagar. Men, en fråga ploppar ständigt upp i min knasiga skalle; vem var denna Jante?

Jo; Jante var en man som levde för många, många år sedan. Han var en liten, spinkig man, som knappt orkade bära upp sina egna fotsulor. Jante var även en bitter typ, som helst av allt räckte fingret på det manuella sättet till alla människor som såg ned på honom. Detta orsakade givetvis stora missförstånd, då Jante jämt och ständigt satt ned.

Jante läste mycket böcker, och en dag fick han för sig att skriva en själv. Sagt och gjort; Jante sålde alla sina grisar, sina fyra barn och sin eländiga fru, tog sitt pick och pack och reste på en åsna ner till Österlen där han parkerade sig i en stuga nära stranden. För visst är det så att alla konstnärliga själar bör bo vid havet?

Jante skrev och skrev, och en dag hade han fått i hop en bok som han kom att kalla Jantelagen. I denna bok beskrev Jante ytterst detaljerat om hur bra han faktiskt var, trots sin klena anatomi.

Boken blev ingen försäljningssucce, utan vållade sådan uppståndelse bland skåningarna att bokbål var tvungna att upprättas och Jantes bok var snart endast aska och stoft.

Men Jantelagen lever vidare än idag, fastän dess ursprungliga betydelse har gått förlorad.

Jag slår ett slag för den riktiga Jantelagen, den som säger att vi får faktiskt känna oss bra och duktiga!

Låt oss vara formidabla och fantastiska och alla andra superlativ vi kan tänkas tillämpa på oss själva, och skratta denna "nya" Jantelag i ansiktet! Och då menar jag ett riktigt, genuint hånskratt.

Allt i Jantes goda och förbittrade namn.